Vems fel är det att Gud så sällan är närvarande i församlingarna, så att det märks att han är där?

Paulus skriver ju att Andens och rättfärdighetens ämbete ska ha en så mycket större härlighet än vad dödens och fördömelsens ämbete hade, att vad som förr hade härlighet nu visar sig vara utan all härlighet (2Kor.3:4-18). Och då tar han som exempel den härlighet som omgav Moses när han kom ner från berget där han samtalat med Gud.

Genom historien ser vi exempel på hur Gud varit närvarande hos sitt folk på de mest spektakulära sätt, när hans folk levt på ett sätt som möjliggjort hans närvaro. När Herren grundade sin församling på Pingstdagen i Jerusalem så visade han sin närvaro på ett sådant sätt att det hördes i hela Jerusalem, och plattformen var där endast cirka etthundratjugo personer endräktigt samlade i bön.

Denna härlighet ska enligt skriften även yttra sig igenom under och tecken och kraftgärningar och när jag ser mig omkring så undrar jag vad som har hänt. Har Gud blivit gammal och trött eller överdriver Bibeln Gudsnärvaron i det förgångna eller ljuger den om den härligheten som den säger ska finnas bland Guds folk nu?

Herrens härlighet var närvarande vid, och strålade ut genom gamla förbundets tempel, och i det nya förbundet är varje enskild troende ett Guds tempel. Så Herrens härlighet borde stråla fram ur varje troende var de än är och när dessa troende kommer samman borde alla kunna se och höra att även Gud är där. Så vad har hänt? Vad är det för fel? Och vems fel är det?

Det religiösa ledarskapet anklagar ofta de troende för att inte vara brinnande nog och heliga nog eller så säger de att ”allt är väl”. Gud ska inte vara mer närvarande än vad han är. Men Guds Ande säger något annat. Och skriften visar oss något annat.

Det är de människor som leder de heliga bort från den uppriktiga troheten mot Kristus, som leder dem in i samfund och in under felaktiga läror och korrupta ledare som är det verkliga problemet. Och befinner jag mig i en korrumperad organisation och under ett ogudaktigt ledarskap så räcker inte den starkaste viljan och de bästa ambitioner, för lite surdeg syrar hela degen.

Guds helige Ande är sanningens Ande och kärlekens Ande och där Herrens Ande är, där är frihet.

Men med ett ”annat” evangelium följer en annan ande (2Kor.11:4), en ande som trälbinder de troende och förslavar dem under lagen, ledare och läror. Och dessa träldomsandar ger inte den Gudsnärvaron, den kärleksfulla enheten och renheten, och den manifesterade Gudsnärvaron som Guds Ande ger.